trouble

Så igår hade jag jätte bråttom till skolan eftersom jag fastnade med kaffe drickande Niklas och för mycket musik i mitt sovrum. Så jag drog på mig ytter kläderna fort och sprang iväg till skolan, fastande med att hjälpa en sopkille (alltså sådan som tar hand om sopor, han va ingen sopa) som hade fastnat med nånting så jag missade bussen. Så jag kom till skolan 1 min innan lektionen började och hade då redan brutit mitt nyårslöfte om att aldrig stressa till lektionerna. Hur som helst är vissa i min klass väldigt pryda och välklädda o får en att vilja liksom trycka ner dom lite. Så runt just dom personerna så sträcker man lite på sig och går som om man tycker man är snyggast och prydligast i världen, när jag tog av mig jackan just bredvid några av dessa personer upptäckte jag att jag på nått jävla vis hade fått med mig ett mar strumpbyxor och trosor underjackan som fastnat i min halsduk, hur vet jag inte men fan va kul det såg ut. Så vad gör man? Jag stängde så klart jackan jävligt fort och sa ”usssh va kallt de är, behåller nog den här på”. Hemskt nog va det väldans varmt så jag höll på att få värmeslag av att sitta med den på, tillslut så sket jag i det och fick helt öppet sitta och krångla upp mina strumpbyxor och trosor från halsduken. Då tänkte jag, nu Sofie slutar du stressa, det här är ju inte riktigt klokt.

   Annars var gårdagen en väldigt underbar dag, jag hade en usel måndag så tror nån kosmisk lag ville jämna ut det lite för mig, nån kanske tänkte ”Nu har väl hon haft nog med skit för den här veckan”. Jag var på boxning på kvällen och efteråt kom min tränare ifatt mig med sin bil, jag har ju sagt åt dom nu att jag vägrar tävla, kan ju sparra å så på träning men inte åka iväg på tävlingar och slå ner andra.  Så därför har jag inte fått gå upp en grupp, vilket vart lite surt för jag har ansträngt mig så jävla mycket. Hur som helst så är det en av tränarna (han som stanna med bilen) som inte har lika mkt imot mig som de andra, kanske till och me tycker om mig. Han lovade igår att han skulle göra allt han kunde för att jag skulle få gå upp till den gruppen, fast jag inte ville tävla, han tyckte de va orättvist att jag skulle få va kvar här när jag jobbade hårdast. Vem vet, han kanske inte kan övertyga de andra mansgrisarna att få upp mig men det räcker faktiskt med att han sa det till mig, att han sa att han trodde på mig och tyckte jag var fit. Me lite tur få jag byta grupp, skulle vara skoj att se några av dom i klubben slåss mot min gamla klubb (skulle hålla på västra Londons club utan tvekan, så härliga killar).

   Nu har jag bestämt vad jag ska göra min extended essay om, ”resciliance” motstånds kraft hos folk som växt upp under hemska förhållanden. Lite flum tycker vissa men jag har hittat mycket nya artiklar om det och verkar vara ett populärt ämne att forska om, finns mycket läsning. Min egen uppfattning är att det är mycket biologiskt avgörande mer än när man tidigare kollade mest på miljön under uppväxten. En blandning så klart och folk kan lära sig at bli starka individer men det verkar ju minst sagt som om detta är lättare och svårare för olika människor.

   Kaffe på de här? Kaffe på allt. Kaffe efter mat, kaffe efter träning, kaffe till och efter plugg. Kaffe till mys, kaffe till piano. Kaffe till sex? Nej där går gränsen, kanske det enda kaffe inte funkar med, men kaffe efter sex funkar iaf. Kaffe funkar till allt (utom sex)=dagen slutsats. 

Liksom de flesta barn blev också jag tvingad att prova olika aktiviteter som min mamma önskat att hon hade gjort när hon var liten. De två mest förödande av dessa var balett och piano. Min piano lärare var en polsk otroligt sträng kvinna som tyckte att barn skulle kunna spela ”här dansar här gurka” fyrhändigt innan de skulle lära sig gå, varför detta inte tog död på mitt musikintresse för alltid är ännu oklart men jag hade fobi för piano tills jag blev 18. Ballet var nästan snäppet värre, en latinsk strikt trådsmal kvinna som inte hade förmågan att le, tvingade oss stackars barn att stå och sparka med raka ben ut i luften i 2 timmar, detta i en ful rosa kjol som mamma satt på mig trots att jag egentligen vägrade ha klänning tills det jag fyllde 10. Kanske hade mamma otur med att vi fick så oödmjuka lärare eller så struntade hon fullkomligt i att jag och min syster hatade balett och piano då hon trodde de skulle göra oss mer kulturella. Vad hände? Jo hennes dotter började med en sådan kulturell sport som boxning, som endast går ut på att slå ner sin motståndare, just nu önskar hon nog att hon bytt den där dans läraren när jag var 7.

   Värst av allt är att när vi nu pratar om det så får min mamma det till att det är hennes förtjänst att jag nu spelar piano och dansar balett, för ja nu så älskar jag faktiskt mitt piano i sovrummet och sitter på en buss i nästan en timme för att dansa i en kall sal mitt i London. Detta är dock inte hennes förtjänst, hade hon bytt lärare hade jag vart mycket bättre eftersom jag inte haft ett uppehåll med både piano å balett i 10år medans jag kom över mitt trauma (överdrift så de skriker om de). När jag var 12 så struntade jag i mammas balett och började på jazzdans ist och det var nog det som räddade mitt dansintresse, lika så min gamla pianolärare på bergslagen som visade mig hur underbart lugnande det kan vara att spela piano.

   Det var meningen att jag skulle sluta med boxningen efter jul, jag lovade nästan både mamma o Johan detta då båda är så oroliga att jag ska förstöra min näsa. Helt ärlig är jag det med, inte direkt sugen på att gå och se ut som en mopps (sån där hund i pocahontas som ser ut som den gått in i en vägg), men det kan inte hjälpas, till jag hittar nått lika tillfredställande att göra som ger så bra träning fortsätter jag. Jag hatar också att erkänna det men tränarnas skrik och orättvisa behandling av folk på klubben gör att man ger mer, mig är de ganska schyssta mot för tillfället men de är nästan värre. I tisdags va de på en ny kille som var ganska stor, de var så jävla elaka, jag var så förbannad att jag inte kunde kolla på min coach, tur nog fatta han de och lät mig va tills jag lugnat ner mig. Det är kanske fel, men hellre att jag går dit och blir förbannad än är som folk i skolan som just nu är nästa på att bryta ihop. Vi har så sjukt mycket skolarbete, folk börjar må riktigt piss faktiskt, de är ibland dåliga instruktioner av skolan och alldeles för många inlämningsuppgifter som kolliderar, jag tror inte någon var förberedd på det här extrema tempot. Jag har riktig prestations ångest, hittills har skolan gått väldigt bra, men jag är hela tiden rädd för att inte orka. Tänker ibland på morgonen när jag vaknar, ”hur fan ska jag orka ända tills ikväll? Och tänk om jag bara inte pluggar idag, då får jag inte in uppgiften tills imorgon och blir underkänd” Men man orkar, och på nått sätt så får man alltid in det i tid. Ska verkligen försöka att inte låta mig bli stressad, det skulle få mig att sova bättre om nätterna, mina nätter nu är hemska. Jag ligger och tänker på skoluppgifter utan att kunna styra tankarna och när jag äntligen somnar drömmer jag så konstiga drömmar. Förr kom jag aldrig ihåg vad jag drömde, nu är det som om jag ska ta igen alla förlorade drömmar sen jag föddes känns det som, är som en himla maraton filmuppvisning varje natt. Mindre kaffe, ett break från plugg innan jag somnar om kvällarna för distans, det är närmaste planen ;)

Hemma över julen, sen är det nästan svårt att åka tillbaka, ändå så känns det som att bröstet blir lite lättare så fort jag landat på gatwick flygplats och lämnar planet.

Tänk vad jag oroade familjen efter gymnasiet, dom som tyckte jag var så bra när allt var som då. Efter att ha jobbat asset av mig i tre år för att få bra betyg på natur, skaffat pojkvän som stöttade mig in i det sista och haft planer på att bli advokat så, söker jag in på en sångutbildning, packar mina väskor, gjorde slut med Johan, bryter allt och flyttar till London. Inte konstigt att dom tyckte jag var bättre förr, samtidigt som jag aldrig nånsin känt mig mer som jag. Dom kanske aldrig förstod det men det var Johan som fick mig att åka till London, han var den som trodde på mig, även efter vi gjort slut. När jag var dålig, fick han mig att känna mig att jag dög och när jag var bra, fick han mig känna mig bäst. Jag är evigt tacksam för att han fick iväg mig hit, i början av psykologlinjen ringde han mig efter en av de värsta dagarna då jag bara ville hem

-       Jag tycker folk e så jävla dömande och ytliga

-       Skulle det bli bättre om du ändrade dig och inte var så bestämd med i allt du tycker?

-       Antagligen, men fan heller att jag ändrar mig.

-       Nej just det, jag älskar dig för det men sluta klaga och lev med det. Det har alltid vart ditt val, ryck upp dig för fan.

Det var nog allt vi sa, men sen blev det bättre. Så när jag åker hem så åker jag hem till två familjer, först min egen och sen Johan och hans familj. Detta tycker alla förstås är himla konstigt. Jag tror egentligen att bra ex-relationer är en kliché, när nån får en ny, hur ska det gå? Roligt att ha en kille som umgås nära med sitt ex, ingen lätt situation. Jag o Johan pratade om att säga att vi var kusiner då, om vi fick nya, men verkar ganska ohållbar lösning. Tänker dock att om jag träffar någon som bryr sig så varför skulle han vilja att jag bröt upp från min bästa vän, det skulle göra mig otroligt olycklig att vara utan honom.

   Mamma och pappa tyckte psykolog var en otroligt dålig ide, de trodde jag skulle bli för personligt engagerad, vilket jag kanske kommer blir. Ärligt talat så blev jag ju fan fäst vid en vandrande pinne när jag hade en, och min kanin ska vi ju inte ens prata om. Men så fort jag började med musik, blev psykolog den bästa ide jag någonsin haft tyckte det, allt bättre än musiker. Nu när de accepterat att jag vill vara här i London och plugga är båda ett stort stöd och uppmuntrade gällande min utbildning, det betyder mycket.

   Alla är tillbaka i huset nu, Niklas sa att nu kan vi börja hata varandra med en liten del av hjärtat igen, haha så är det nog, omöjligt att inte blir irriterad när man bor i en litet lägenhet att inte gå varann lite på nerverna men ärligt så kunde jag inte bo med bättre vänner. Och även om mamma å pappa tyckte att jag var gladare förr i tiden så kan jag inte komma ihåg att jag någonsin skrattat så mycket som jag gör hemma i lägenheten. Igår tyckte jag att jag och Niklas skulle adoptera ett barn, en liten plutt att ha i sängen och gosa med (ja vet att jag borde börja med en hund) Niklas tyckte det var en dålig ide för att då skulle vi behöva betala council tax eftersom ungen inte är student, som om det skulle vara första problemet?!?! Att vi inte ens skulle ha råd att ge ungen mat verkade inte ens övervägas.

   Jag hittade på tal om hundar ett foto på en collie som jag fått som födelsedags kort när jag var fjorton (nej jag städar inte så ofta), hur larvigt som helst men den åkte med till London och står nu på mitt skrivbord precis som alla tjejer hade när de va i tolv-års åldern och inte hade upptäckt sex än. Skulle ju inte kunna leva på landet just nu, då jag till och med tycker Uppsala är hel dött, men en del av mig har ändå en barnslig dröm om ett hus vid vattnet och en stor brun-vit collie hemma. Helst en stor flygel i vardagsrummet också, och en stor säng med blå-vit rutiga lakan, som dom i hästens reklamen, tycker dom ser så mysiga ut. Får väl se hur det går med den planen men kanske nån dag. Nu är mitt första projekt att få syrran till London, saknar henne så otroligt och skulle vara så härligt att ha henne hos mig. Bästa sättet skulle va att få na o träffa en kille här, då skulle hon komma mer självmant, aja får bli morgondagens problem.

Nu är det slut dejtat. Tycker inte ens om det ordet så det är nog lika bra de. Var på min andra dejt sen jag flyttade tillbaka till London. Tänka sig, den va fan värre än min första. Båda killarna har lyckats vara spydiga kostym-killar, jag avskyr sånt! Tyvärr visste jag inte det när jag gick med på att träffa dom, nu har jag en ny teori, för Niklas hävdade att jag träffade idioter för att jag träffade dom på ghetto ställena men det är inte sant, man kan träffa nån var som helst i London och så länge det är jag som träffar människan så kan jag lova att det är nån som är lika trevlig som en flugsvamp.  Då träffar jag hellre en kille som är en skithög från början så slipper man bli förvånad sen, då har man ju bara sig själv att skylla.

Den här killen var jag på dejt med i tisdags (ska skriva det i min kalender, dagen då jag dejtade min SISTA engelsman) han jobbade på nått företag i Bank (affärsområde) och hade ett ”sånt bra jobb”, först snackade han om hur mycket pengar han tjänade i en halvtimme och det är fan det osexigaste jag vet sen så pratade han en halvtimme till om alla resor till USA man fick åka på med jobbet då man jobbade på ett Amerikansk bolag, precis rätt sak att säga om man vill ha mig i säng verkligen, har bara haft en pappa som jobbat i usa halva min barndom då jag mest av allt ville ha honom hemma, så nej det var inte heller till den jobbiga människans fördel. Sen avskydde han pojkflickor och tyckte att det var så bra att jag var så ”tjejig” av mig, och lät killar göra de killar skulle och tjejer de vi var bra på. Som vaddå? Sminka oss eller? Jag är jätte dålig på det, har inget tålamod alls, lite mascara sen drar jag. Jag ville allvarligt talat spy på människan, det skulle vart roligt, jag skulle nog kunna ta den offentliga förnedringen bara jag fick se hans min.

Iaf så hade David köpt massa kakor när jag kom hem, sjukt goda och efter att ha suttit och fått medhåll av två killar o rakel en timme om hur alla engelsmän bara vill ha sex så kändes det lite bättre.

Vi har fått en pump!:D:D:D Vi slipper nu stå som gollum och duscha, kommer sjukt mycket vatten nu, gör nästan ont att duscha men jag bryr mig inte, det är helt underbart, tror det höjde vår levnadsstandard till typ dubbla. Tyvärr var jag inte hemma när människorna som skulle installera pumpen kom (tre av vår landlords typ kusiner) så hittade tre karlar i min garderob(ja den skulle tydligen installeras där) när jag kom hem med mina trosor runt omkring dom. Jag hade tvättat så allt låg just vid pumpen, det såg faktiskt skit kul ut.

I fredags skulle jag o Niklas med Rakel på nån spelning som sen skulle va klubb. Vi drack o sen åkte vi dit efter att ha haft en jätte mysig halloween middag hemma. Spelningen var fruktansvärd, eller bandet var rent musikaliskt jätte bra men människorna var så tråkiga, det tyckte Niklas med så det slutade med att alla tre gick på olika klubbar. Jag försökte hitta en klubb jag vart på förut men blev stoppad av en kille som försökte få in folk till Avalon(en ghetto klubb). Han va schysst för jag vägrade stå utanför den klubben själv(lite förnuft har jag kvar) så han fick prata med vakten och följa med mig förbi dom och hänga in jackan innan han fortsatte med sitt jobb. Sen ringde Niklas och undrade vart jag var och innan jag han varna honom för att jag var på det värsta ghetto stället i shorditch som existerar la han på. En kvart senare var han på samma klubb och hade överlevt att ta sig in, har ingen aning om hur, vi konstaterade att alla killar där inne ville döda honom. Tror vi skyddade varandra. Men skit härlig musik var det och fast Niklas tyckte det var livsfarliga ghetto pretentiösa gangsters/ wannabe  gangsters där så hade han också skoj.

Söndagen har gått åt till att läsa ett oändligt långt psykologiskt dokument om hur vi uppfattar ord. Blev klar klockan halv tolv och sista meningen var(översatt nu då): ”Tills ny bevisning påträffas så kan vi fortfarande bara spekulera i frågan” Man läser inte något såååååå långt för att få veta att de inte vet nånting, då får man fan skriva en varnings text i början, jag har suttit och översatt och lusläst en hel text för att få klarhet inom ämnet de skriver om och så slutar dom så, jag vill väl inte vänta på ny bevisning när min rapport ska in heller, muppar!